Det finns många varianter men jag är av den åsikten att vad som avgör om ett bett är skarpt eller inte beror på handen som håller i tyglarna i andra ändan.
Du kan få ett vanligt tränsbett att bli skarpt och obehagligt för hästen om du har en hård hand som bara drar och gör att bettet viker sig i munnen och skapar obehag. Du lär dig inte att komma till ridning då du har fullt sjå med att få hästen att lyssna på bettet och ni har en dragkamp. Hästen tänker detsamma, den har fullt upp med att värja sig och komma undan handen/trycket/obehaget i munnen så den glömmer/kan inte koncentrera sig att lyssna på ryttarens säte och skänklar.
Nu har man ett problem och du är en del av det och hästen kommer göra allt för att bli av med problemet. Som kanske till och med resulterar att man blir avkastad.
Vi vill inte ha det så vi vill vara någon som hästen kan lita på och hjälpa hästen att lösa problemet inte vara en del av det.
Så om vi går tillbaka till bettfrågan så tycker jag att man ska hitta ett bett som hästen trivs med, naturligtvis något som är godkänt för den diciplin man önskar tävla i om man är sugen på det.
Det är inte fel att variera bett emellanåt och även rida bettlöst.
Vi människor vill ju hela tiden ha kontroll och för många sitter kontrollen i handen. Känner vi att det enda sättet att ha kontroll på hästen är att ha ett sådant bett som är tillräckligt "skarpt" så att vi kan få stopp då har vi kontroll.
Jag anser också att om man har hamnat i en dålig spiral där man inte riktigt vågar släppa taget så måste detta brytas, fortsätt inte med samma saker om och om igen. Se det från ett annat perspektiv. Jag hjälper många att hitta ett bett där hästen svarar mjukt och inte är irriterad. Det kan dock ta en stund innan hästen är övertygad om att så är fallet då hästen hela tiden förväntar sig en viss reaktion, kanske obehag etc då ryttaren tar i tygeln. Den liksom värjer sig och spänner emot redan innan det hänt.
Denna förväntning måste också brytas. Jag sitter alltid upp själv först och hjälper hästen till rätta med detta och får den att förstå att det den tror kommer att hända, händer inte.
När jag gjort det, är det ryttarens tur att sitta upp och lära sig vara mjuk och hitta timingen. Jag går alltid bredvid och förklarar och säger till när en eftergift ska komma osv.
Ridning för mig baseras på en känsla, jag kan aldrig förmedla en känsla till mina elever. Jag kan hjälpa eleven att få igenom det som önskas och tala om att nu går hästen rätt och där kan jag säga, känn efter nu, hur känns det? Och även tala om att det är det du känner nu som du ska leta efter.
Jag tror inte heller på den gamla läran att vara mer envis än hästen i alla lägen. Man måste välja sina strider. Jag ser inte det som ett bakslag om jag är tvungen att backa utan mer att jag måste vara mer tydlig i min kommunikation till hästen vad jag vill. Jag har misslyckats i den biten och då måste jag kunna ändra mig och presentera mitt tänk/upplägg för hästen på ett annat sätt. Sedan får jag göra detta tills jag hittar ett sätt som hästen förstår.
Hästar är som vi olika individer. Bara för att en person förstår med en gång vad man säger betyder inte det att alla gör det. Man måste kunna uttrycka sig på olika sätt så att alla förstår. Det är en bra pedagog tycker jag.
Oj nu hamnade vi ifrån bettfrågan igen. ;)
I alla fall så tror jag att jag fått med det jag ville. Får väl komplettera om jag kommer på nåt mer. :D
Hoppas ni fick nåt ut av detta. Kommentera och fråga gärna om ni har några funderingar.
Kram Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar